Shit once again

Skaffa ett nytt liv. Ett bättre liv. Med bättre vänner. Må bra. Var glad.

Det är vad jag ska göra.

Det började med kläderna. Stilen blev helt annorlunda.

Sen håret, ny frisyr. Sen färgen, började med brunt, sedan blev det mörkare, och mörkare, tillslut nästan svart.

Sist, vännerna. Precis som frukten i mataffären, den gamla, dåliga frukten behöver bytas ut, och slängas. Precis så var det med vännerna. De dåliga vännerna måste rensas bort.

Nu måste jag, hur egoistiskt det än låter, fokusera på mig själv. Just nu ska jag fokusera på att må så bra som möjligt, och få min omgivning att må bäst.

Jag tänker inte längre vara en deprimerad brud, med gråtattacker typ hela tiden. Jag ska bli en glad, positiv tjej.

 

Inte för min egen skull, utan för hans skull. Min fina pojkväns skull. Jag kan inte vara så deprimerad hela tiden, eftersom att det är han som får lida. Jag ska göra allt för att han ska må bäst.

 

Med tanke på förändringar.. Pierca naveln.. Allt för att förändra mig, allt för att bli en ny människa. Jag har lyckats, folk känner nästan inte igen mig när dom ser mig. Det känns nästan lite sorgligt. Sandra finns inte längre. Nu är det en ny tjej som har tagit hennes plats, en annan människa, typ. Men vem hon är, det vet jag inte. Men hon är ny, och hon är inte Sandra. Fast.. Det är hon ju..

Men, hon är en ny Sandra. En bättre Sandra. Hoppas jag. Annars, vad händer då? Kommer den gamla Sandra tillbaka? Hon som hatade livet, ville dö, försökte dö. Allt hon ville var att vara omtyckt, och accepterad. Allt hon fick var hat och elaka ord. Hårda bollar i huvudet och i magen. Hon hade folk som spottade på henne när hon gick förbi. Hon fick snöbollar fyllda med sten i ansiktet. Hon blev mobbad. Men fick hon hjälp? Nej. Skolan såg på när det skedde, utan att lyfta ett finger. De brydde sig inte. De brydde sig inte ett skit om att denna flickan flera gånger försökt ta sitt liv. De brydde sig inte om att flickan mådde skit rätt igenom. Hon fick inte någon hjälp över huvudtaget. Sedan så kom flickans saga till sin spänningskurva. Killen i klassen, som hon hade varit kär i från sexan till sjuan, frågade om hon ville ha sex med honom. Hon tänkte bara en sak - ”Vad fan är han ute efter?”

Han hade aldrig visat något intresse för henne, och han verkade inte gilla henne över huvud taget. Sen, helt plötsligt, ville han att de skulle ha sex med varandra.

 

Men hon sa nej. Hon vill ha Victor. De var inte tillsammans då, men de var på G, och hon ville ha honom, bara honom. Han tjatade ett tag till, men han gav tillslut upp.

Sedan bara det flöt på, hon var på väg att bli accepterad. När hon gick i nian var hon på väg att bli accepterad. I nio år hade hon varit utstött, mobbad, hatad och ingen ville veta av henne.

 

Ärr på kroppen, och i själen är vad som nu finns kvar av den tiden. Hon har med hjälp av sin pojkvän, och några vänner, tagit sig igenom mobbningen. Skolan, den gjorde ju inte ett jävla piss för att hjälpa henne. Allt den gjorde, var att göra henne till en mobbare också.

 

Hade det inte varit för Victor, hade hon antagligen tagit sitt liv. Försökt, och försökt, tills hon hade lyckats.

 

Utan Victor, skulle inte Sandra finnas längre. Hade inte han kommit in i hennes liv, skulle hon vara död nu.

Sure, nu kommer väl alla dampa och säga att jag är en omogen tönt som inte har något liv, och ge mig en jävla massa skit om att jag är så patetisk som skriver detta, men säg vad fan ni vill, för jag skiter i vilket.

Och killen som jag skrev om ville ligga med mig, han kommer väl säkert få alla att hata mig nu, men jag skiter i det också. Fast jag kan för övrigt säga till den människan att ingen vet vem du är. Så du behöver inte oroa dig heller.



CUUUUUUUUUUUUUT

Dig ska jag inte skada. Dig älskar jag.

Det är mig jag vill skada, för mig älskar jag inte.

Du ska på spelning, och jag blir sur för att du inte vill ha med mig..
Jag menar, en sån sak kan inte jag bli sur för. Men min dag är redan förstörd, och då blir jag sur för ingenting. Nu svarar du inte på mitt sms heller. Då blir jag sur, för du ser inte hur jag mår. Men, jag har ingen rätt att bli sur. Du har ditt liv, dina  vänner, och dina planer.
Jag har "mitt" liv, "mina" vänner, och "mina" planer. Fast.. Det är inte sant. Du är mitt liv, dina vänner blev mina vänner, och du ingår i alla mina planer. För jag vill vara med dig, precis hela tiden. Men, jag får sluta whina, skaffa ett liv, skaffa vänner, och skaffa egna planer. Jag måste låta dig gå, göra dig fri från mig. För du har vänner. Du har egna vänner.
Det har inte jag. För mina gav jag upp för din skull.

Nu är jag arg också. Arg för att jag är elak och tyken mot dig. Som jag lovade mig själv att aldrig vara igen.
Och min dusch håller på och droppar, så jag blir arg på den också. Säg inget till den, men snart går jag in och slår ner fanskapet.

Men i alla fall. På fredag ska jag inte vara med min pojkvän, för han vill inte ha med mig. Så då ska jag vara med mina babes. Felix och Sally. Det ska bli kul, ska passa en liten vovve hela helgen. Det ska också bli kul.


Men nu är jag arg, så jag kan lika gärna gå och cutta mig på handen. Hah! Vilken bra idé! Ha det fint folket, för det ska jag......................!


We can do it.

"X" har läst texten. Och ja, nu mer så får han heta "X", så att inte folk ska börja hata honom. Gör inte det. Snälla, för gudsskull, gör inte det!

X vill typ inte ha med mig att göra, han mår skit för att han har insett hur förjävligt jag mådde. Han vill inte att jag ska vara i närheten av en idiot som honom. Men han är en sån jävla grym person! Han är verkligen underbar! Jag kan snacka med honom om precis vad som helst, för jag vet att han lyssnar. Jag vet att han vill hjälpa mig. Men mest av allt, så vet jag att han vill inte att jag ska må dåligt. Han är så jävla snäll, och jag vet att han ångrar sig grovt mycket, jag har förlåtit honom. Jag har gått vidare, och jag har lämnat det bakom mig. Men han vägrar lämna det bakom sig.

X, snälla, jag mår bra nu. Du behöver inte må dåligt, du är en av mina bästa vänner, och jag vill verkligen inte att du ska må dåligt!

Du är en underbar människa, en underbar kompis. Glöm aldrig det!

Och till er som vet vem "x" är; Ni behöver inte berätta det för någon för han är inte värd det helvetet han kommer få då. Han är värd mycket bättre!

Ingen, kommer någonsin få veta vem X är.



Historien bakom.

Det hände för ungefär ett år sedan. Jag var på G med vad jag trodde var den bästa killen i världen.

Vi träffades genom en kompis, och jag tyckte verkligen att han var den mest underbara killen någonsin.
Vi snackade, chattade, och smsade. Men vi träffades inte alls ofta, bara någon gång ibland. Jag fick höra hur fin han tyckte att jag var osv. Efter ett tag bad han att jag skulle skicka bilder på mig själv till honom, jag tvekade först, men sedan tänkte jag det att, vi är ju ändå på G liksom, så varför inte?

Han fick bild efter bild, tills han en dag fick en flickvän. Vi kan kalla henne flickvän 1.

Ur min dagbok:
"Torsdag 21 september 2010.
Jag ska ta livet av mig. X har träffat någon annan, jag tänker ta överdos och dö. Jag är inte värd att leva. JAG TÄNKER DÖ. Jag HATAR MITT LIV!! Han grät när jag pratade med honom, antagligen för att jag mega grinade. Han var noga med att säga att det kommer ALDRIG bli vi.
Godnatt! Jag ska dö!!"

Han var tillsammans med flickvän 1. ett tag, och när det tog slut mellan dom, kom han tillbaka till mig. Och ville ha fler bilder.

Ur min dagbok:
"Söndag 10 oktober 2010.
HEEEEJ!!! Vet du vad!? X har kommit tillbaka till mig!♥ Den bruden var inte hans typ :D"

"Måndag 11 oktober 2010.
Hej. Allt är som det var med X. Men ändå inte... Han har börjat be om bilder igen, men han verkar vara sur på mig :'( Jag tror inte att han vill träffa mig :'( </3"

"Tisdag 12 oktober 2010.
X håller på med någon brud nu.. Han vill inte ha bilder.."

"Torsdag 14 oktober 2010.
Hej. Bråkat med X igen :'( Hade cam med X. Han ville att jag skulle sitta i bh. Gjorde det. Han ville att jag inte skulle ha bh. Gjorde inte det. Han blev sur och sa att han skulle logga ut. Fick mens attack mot honom, han blev sur för att jag bar honom att dra åt helvete och sa att han utnyttjar mig. Nu vill han att vi ska ta en paus ifrån varandra i två dagar."

Så fort det tog slut med brudarna han blev tillsammans med, kom han tillbaka till mig och bad om bilder.
Några utav bilderna han fick(har tagit bort de flesta).









Så till alla er tjejer där ute, vad ni än gör, hur kära ni än är, skicka inga bilder! Jag kan skicka bilder nu, till min pojkvän. Men jag kommer aldrig mer skicka bilder till någon jag bara är på g med!

Jag blev så totalt playad och utnyttjad av denna killen att jag vid flera tillfällen försökte begå självmord. Men jag misslyckades, så därför blev det att jag skar mig.

Här har ni historien bakom mina skärsår.





Men, jag är kompis med "x" idag. Han är en riktigt underbar kille, som verkligen är snäll. Han är en av mina bästa kompisar, men vår historia ligger alltid i bakfickan, och därför tror jag att han tycker att det är lite obekvämt att vara ensam med mig. Men jag har lagt det bakom mig, jag gjorde ett misstag och fick lära mig en läxa.



Och brudar, ni är fina precis som ni är, ni behöver inte skicka bilder till någon för att få det bekräftat. Glöm aldrig att det finns alltid någon som gillar dig för den du är.



Ännu en dag i ensamhet.

Ännu en dag i ensamhet. Försöker, så grovt mycket, att vara glad och positiv. Men det går fan inte.

Jag gillar att få sitta i min ensamhet ibland, och bara gråta, och tycka synd om mig själv. Min bästavän ska flytta, vart? Ingen aning. Min pojkvän har inte hört av sig. Men, jag är inte arg på honom för det.

Jag måste bita ihop och inse att han inte alltid kan snacka med mig.

Han kommer dumpa mig, det vet jag. Jag är alldeles för jobbig och krävande. Jag får honom att må så dåligt.

Jag minns en tid när jag mådde så dåligt att jag skar sönder benen, när jag träffade Victor, fick han mig att glömma det, och gå vidare.

Det var tänkt att han antagligen skulle sova hos mig idag. Men han har inte sagt ett ord om det. Och jag ska försöka att inte fråga honom. Någon gång får faktiskt han säga till..




Ja det ser ut som att jag bara har rivit mig.


Don't cry your heart out.

Jag vill vara glad. Jag vill vara lycklig. Jag vill vara positiv. Men jag kan inte.. Fan vad det är svårt!

Saknar Victor, så jag kollade bilder hans bilder på facebook. Där kom det två stycken söta bilder på två stycken andra brudar. Som ett slag i magen. Jag hade sett bilden flera gånger förut " M* babe", men nu satt jag bara och stirrade på bilden. Kännde mig så grovt patetisk när jag fick svårt att andas. Jag vill verkligen inte vara så otroligt svartsjuk, men det är så svårt, just nu känns det som att jag ska börja grina. Älskar verkligen honom, men jag vill att han ska må bra av att vara tillsammans med mig, just nu känns det som att jag bara får honom att må dåligt...

Han gör mig så glad, och så jävla lycklig, men jag kan inte hjälpa att jag mår så jävla dåligt när jag är borta ifrån honom. Jag är så sjukt lycklig när jag får vara med honom, men när jag åker hem blir jag så förbannat deprimerad, och mår skit. Jag vill vara hos honom hela tiden, han är mitt allt.

Saknade honom förut, saknar honom nu, saknar honom sen. Jag kommer alltid sakna honom!


Carro bad om en bild på min piercing. Har piercat naveln, ,men har ingen bild på denna datorn så ni får imon.


JUNIS

I förrgår hände det som inte får hända. En ung flicka förlorade kampen mot världen, och tåget slukade hennes vackra kropp.

14 år blev du Junis. Efter 14 år blandade med glädje och sorg, återvände du till gud. Dagen har varit rent ut sagt förjävlig, har bara gråtit hela dagen. Vill inte förstå, vägrar förstå, att du faktiskt inte finns längre. Du är faktiskt död. Borta.

Kära lilla barn, vem var det som fick dig att må så dåligt att du inte såg någon väg ut? Vi saknar dig så grovt mycket, och vill inget annat än att få dig tillbaka! Det ligger en stor sorg över hela vår lilla "by", och allt är mörkt och grått. nu mer hörs inga skratt, inga glada röster. Bara gråt, gråt och gråt. Ingen verkar längre våga prata högt. Alla är bara tysta.

Junis, du var en sån underbar tjej, du verkade alltid vara så glad, och ditt skratt verkade alltid vara så äkta, så glatt. Men nu i efterhand så inser jag att det var inget lyckligt skratt. Det var ett olyckligt skratt, en fasad.

När jag läser din blogg blir jag så arg, så grymt arg! Vem kunde göra såhär? Vem var människan utan själ, med ett hjärta av sten?!

Igårkväll samlades så många människor på bron för att ta ett sista farväl av dig. Det var så vackert, och det var så grymt många människor där! Och vet du vad det bästa är, Junis? Att alla var där för din skull. Bara din skull.

Jag saknar dig vackra flicka. Vi var inte lika bra kompisar som vi en gång hade varit, men du fanns ändå inom mig. Att ingen kunde se, ingen kunde förstå att du behövde hjälp.

Jag kommer alltid minnas dig som den underbara flickan du var, men jag önskar så grovt att jag visste hur du mådde!

Snälla, snälla, snälla. Kom tillbaka älskade vännen! Ingenting är detsamma nu.





Vem är jag?

Jag känner inte längre igen mig själv. Jag har blivit en helt ny människa. Men inte en bättre människa.

Slagsmål i skolan idag igen.
Till en börja hade jag kontrollen, jag spöade skiten ur honom. Fick in några fullträffar. Tills jag tappade koncentrationen och han fick kontrollen. Han slängde ner mig på golvet och, jag kommer inte ihåg, men jag tror att han sparkade mig också. Han ställde sig också på min fot som låg snett, så foten är helt fucked up.
Sedan kände jag att det sved som fan i svanken/ryggen, och frågade någon i klassen, kommer inte ihåg vem, om jag hade något där. Tydligen hade jag ett stort sår, och var röd och svullen.

Men jag ska ge igen, ingen gör såhär mot en Lylykorpi! Mitt motto är fan "Ingen rör en Lylykorpi ostraffat." Så han ska allt få tillbaka, förr eller senare!

Men tillbaka till det att jag inte känner igen mig själv. Jag är så förbannat arg hela tiden.. Jag sa till och med till VICTOR att hålla käften, för ett tag sedan! Asså, vad är det för fel på mig? Jag kan ju inte säga det till honom!

Det känns som att jag tar allt förgivet. Jag menar.. Jag.. Jag vet inte ens vad jag menar själv..

När jag är med Victor, då mår jag så jävla bra. Jag är så jävla lycklig! Men när jag inte är med honom, då mår jag skit, blir deprimerad och fullt olycklig. Och vill fan bara grina hela tiden..

Jag klarar mig inte ensam, utan honom..


Jag vill vara en person som folk beskriver som; alltid glad, en utåtriktad tjej, en som gärna vill hjälpa alla och sånt. Men istället är jag ett deprimerat vrak. Jag vill också vara glad och lycklig hela tiden, varför kan inte jag få vara den?"



För övrigt är det en bil som kör förbi vårt hus typ hela tiden. Snart ställer jag mig ute vid vägen och frågar vadfan han vill, eftersom att han stenglor in mot huset. Eller så följer jag efter honom med moppen.


KÄNSLIGA BILDER OCH TEXT!!

Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse ärkanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.

Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor.

När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön. Det är där de ska campa. Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv. Ingen av dem vet att det här är Johns sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?
Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare. Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde. De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med. Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar.

Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo. Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.

Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom. De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.


Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull. John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister. Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet.

Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka. Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna.

Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet. Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra. Ibland gör de uppehåll i tortyren.

De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld. Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön. John kvicknar till och simmar utåt.

Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så.

Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop. Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig. Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten?


Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år. Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom. Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt.

Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar. Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom.

Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting. Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö. Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.

Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet. Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.

1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.


Börjar skaka som fan när jag läser detta, hur FAN kan man göra något sånt här?!


Follow on Bloglovin
Välkommen till min blogg! Här delar jag med utav min vardag. Jag är en 17-årig tjej bosatt i Kungsbacka, söder om Göteborg. Jag går andra året på Ljud och bildskolan med inriktning foto. En glad, galen och utåtriktad tjej med stora drömmar om framtiden.

Jag hoppas att du är här för att stanna!



bloggar Bildbloggar Besök min sida på 1000länkar.com Besökstoppen bloggar Reggad på Commo.se Twingly BlogRank SvenskaSajter.com - gratis länkkatalog för hemsida & blogg